Biarritz 2-4 juli

2015-07-06 @ 13:02:13 | Allmänt

Så var det dags att resa iväg till Biarritz, vågsurfarnas Mecka vid franska Atlantkusten. Anledningen till att vi ville hit är just vågsurfningsbiten, men eftersom min rygg är som den är just nu lär det tyvärr inte bli tillfälle. Men gillar vi platsen så kanske det blir av någon annan gång, det är ju lite närmare än USAs västkust.

 
Liv hade hittat billigast möjliga resa, Ryan Air direkt till Biarritz, avgång på eftermiddagen, så ingen tidig morgon och inte så stressat som det annars kan bli. Med Ryan känns det allid som om man måste vara väldigt noggrann annars slutar det med ett häftigt påslag på priset, men allt var utskrivet och klart i god tid innan resan, vi hade inte vägt väskorna men det skulle nog gå bra, förutom Livs tennisbollar och racketar hade vi inte med så mycket extrautrustning.

 

Vi och Livs del av släkten har hyrt ett hus utanför Saint-Jean de Luz, 3km från dess stränder och 12 km utanför Biarritz. Vi skulle landa vid 19.30 och möta upp husets ägare på flygplatsen konstigt nog (allt enligt svärmor Margareta), men när vi landat och hade hämtat ut våra hyrbilar, fick vi ett SMS från svärmor, som skulle anlända dagen efter, att ägaren var på väg och skulle vara där 21.00. Dryg väntan och när klockan passerat 21 fick vi till sist tag på ägaren och det visade sig att det skett ett missförstånd, han väntade vid huset.

 

Så in i bilarna, och iväg mot skibojderna. Adressen med det gatunumret fanns inte på kartan i GPS:en, så vi tog närmast möjliga, vilket startade en timmes långt letande efter detta hus, som vi till sist lyckades lokalisera med hjälp av Google Maps. Tyvärr blev det ytterligare letande på den nedsläckta, mörka franska landsbygden innan vi faktiskt hittade infarten till huset.

 

Huset kan väl sammanfattas som stort, med lantlig charm, ganska slitet och inte superstädat när vi kom. Men det vägdes upp av en fantastisk pool och tennisbana. Ägaren jämförde oss sedan med japaner när vi som väluppfostrade svenskar tog av oss skorna i hallen, han skrockade lite lätt. Vi har lärt oss sedan dess. Stort och gott om sovrum tog det ett tag innan vi fördelat sängarna på bästa sätt, så det blev en sen natt.

 
 
 
 
 
 
 

Dagen efter skulle vi dessutom upp tidigt, handla frukost och sedan skynda oss till flygplatsen där vi skulle hjälpa svärmor att få ut sin bil från Ryan Air och Hertz. Som väntat gick det åt pipan. Det var på vägen dit som vi fick vi vår första egentliga kontakt med franska bilförare. Liv kör bilen och det är en smal väg, vi har en stor bil. Vi ser en mötande bil en bit fram, både jag och Liv konstaterar snabbt var på sitt håll att det finns två ställen att mötas på där det finns nog plats. Vi rullar framåt och tror att även den franska föraren ska ha dragit samma slutsats men icke. Han kör snabbt förbi bägge platserna och vi möts på vägens smalaste plats. Han suckar och ser allmänt irriterad ut trots att han satt sig själv i denna situation.

 
 

Till slut efter lite dikeskörning lyckas vi ta oss förbi (han vägrar naturligtvis backa två meter, han är ju fransman). Vi har också upptäckt att 30 km/h på smala vägar antagligen är en rekommendation som fransmännen gärna dubblar trots slingrande vägar alla skärgården i Norrtälje.

 

Men åter till hyrbilsuthämtandet.Fransmännen är lika smidiga som en elefant i en porslinsbutik och lika charmiga som en skällande terrier. Står det att det ska vara försteföraren som bokar och slänger upp depositionen så står det så. Det går inte bara att flytta över bokningen på någon annan som står där med kreditkort och körkort. I sak har de rätt, men det hade gått att lösa med lite god vilja, vilket var något de inte hade speciellt mycket av. Så det slutade med att vi gav fingret åt Hertz och gick och hyrde lika billigt på Alamo 10 m längre bort efter en bortkastad förmiddag. Det var också här jag försökte få min första Café au Lait, men mer om det senare.

 

På eftermiddagen åkte vi ner och tog ett snabbt bad i Saint-Jean de Luz, fina stränder utan vågor, för att sedan köpa på oss mat inför kvällens grillning.

 

Det franska storvaruhuset E.Leclerc har hur mycket saker som helst, t.ex. en hel hylla med olika ankleverprodukter, och det är först i kassan märker man av det speciella franska kynnet. Istället för att börja slå in varorna måste man först tömma hela innehållet, vilket skulle få en svensk kassörska att kasta dödande blickar, men den franska kassörskan sitter tyst, utan att säga ett knyst tills vi frågar varför hon inte börjar. Då gestikulerar hon att allt ska upp först. När allt är uppe tar det lång tid, glöm inte att ha med egna kassar, det säljs bara dyra plastväskor på plats ( någon sorts miljötänk, fast det inte stämmer in med resten av utbudet och känslan?) Överlag så är fransmännen lika dåliga på engelska som vi är på franska och infriar alla våra fördomar om att inte vilja försöka förstå om man inte pratar franska.

 

 

Väl hemma fick jag äntligen korka upp min flaska rödvin, införstådd med varför det anses vara nyttigt med minst ett glas rödvin om dagen i det här landet, för att leva här helt nykter frestar på.   Andra dagen skulle bli rekordvarm så vi bestämde oss för att åka till Biarritz och Grand Plage, vi bestämde kl 09.30 och kom iväg vid 10.15. Det finns fördelar och nackdelar med att resa med stora tjocka släkten. Blev en aning irriterad, men bestämde mig för att ta nästa bestämda tid med en nypa salt och lite större tålamod. Väl nere vid stranden fanns ett perfekt parkeringshus med gott om plats och vi var snabbt i vattnet. 23-24 grader varmt och nästan lika bra vågor som vid vilken kalifornisk strand som helst, men en betydligt mindre strand. Skillnaden är att det fanns rejält med matställen i närheten, vilket inte alltid är fallet i Kalifornien. Vi badade, jag fick min Café au Lait efter mycket om och men, ungefär samma upplevelse som jag hade när jag beställde vid flygplatsen. Ibland undrar man om de medvetet missdförstår eller om de bara är korkade. Beställde "a partir" men fick först bara en dubbel espresso i min pappersmugg, de vet alltså inte vad au Lait betyder? Fick be dem hälla på mjölk i efterhand "AU LAIT!" Och allt detta går naturligtvis i snigelfart. Men jag ler och ser glad ut, svensk som jag är, och får sedan höra av Liv att de gjorde nästan exakt likadant när hon beställde au Lait.

 
 

Ganska snart blev det dags för lunch och efter stort palaver valdes det i särklass dyraste stället på Grand Plage. Helt ok service, helt ok mat, men på slutet när hovmästern skulle ta betalt insisterade han på att jag skulle mata in min pinkod trots att jag upprepade gånger sa att jag inte hade pinkod till det kortet. Tills slut fick jag använda mitt Visa, med PIN och så blev de utan dricks. Där och då hade jag lust att hålla med i Zlatans uttalande om landet. Bestämde mig också för att nästa gång vara lika envis som en fransman och vägra betala om de inte låter mig signera istället. Ni får väl läsa senare i bloggen om hur det gick.

 

Ytterligare ett bad och sedan hem för att äta middag och bada lite i poolen, det blev en tidig kväll då de flesta var väldigt trötta. Dagen efter skulle vi åka till Guggenheimmuséet i Bilbao, en ny tid bestämdes, gissa hur det gick? Frankrike är ett härligt land, men är fortfarande lite ambivalent vad det gäller fransmännen, vi får väl se hur Norra Spanien står sig. Fortsättning följer.....


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback