Vi går runt och pusslar för att få ihop det, mina föräldrar kom upp i måndags eftersom min far skulle opereras här i Stockholm på Södersjukhuset, så vi har fått hjälp på hemmaplan vilket egentligen bara medfört att vi jobbat längre dagar än vanligt.

 

Det har varit behövligt då vi lanserat två stora nyheter i vår kunds internetkontor och det har varit på håret att vi hunnit med. Det roliga är arbetet lönat sig och att lanseringen gått bra,vi slog rekord i antal besökare idag.

 

Samtidigt med jobb, föräldrabesök med operation så har det varit andra sociala måsten, bl.a. i form av en föräldramiddag för att skapa sammanhållning i vår yngstas nya förskoleklass. Denna middag slutade i jakt och fasttagande av en jacktjuv som hävdade att han fått med sig fel jacka bara.

 

En annan incident utspelade sig på våra barns skolgård. Min fru cyklar till jobbet, dubbdäck är införskaffade, och hon tänker fortsätta trots att det är vinter. Själv la jag av då jag insåg att jag riskerade livet varje gång jag cyklade genom stan, alldeles för hetsigt och en hel del cykelbanor målade mitt i vältrafikerade gator,gjorda för cyklister med dödslängtan.

 

Men Liv har bestämt sig och inget jag säger kan övertyga henne om att inte ta sin cykel. Så de dagar hon lämnar barnen så sätter hon Signe på pakethållaren och leder cykeln den knappa kilometern till skolan. Sen parkeras cykeln innanför bommen på skolgården, precis vid vinkfönstret där Signe brukar vinka och slänga slängkyssar när vi lämnat henne.

 

Liv följde Signe in och såg till att hon hängde upp allt och sa hej till läraren. Tog inte mer än fem minuter, och hon brukar inte låsa sin cykel. Så när hon kommer ut från Signes klassrum och rundar hörnet på huset för att vinka och hämta cykeln upptäcker hon att cykeln är borta. En aning förvånad tittar hon sig omkring, ingen cykel och ingen i närheten som kan ha sett något heller. Hon är precis på väg in i skolan igen för att fråga någon av personalen om de råkat se något genom något fönster då hon hör ett sjungande skratt 20 meter bort.

Där kommer en tolv-tretton år gammal pojke cyklandes på hennes cykel.

 

Liv morskar upp sig och ryter till "Hörru du, ge hit min cykel!". Pojken blir paff och förklarar att cykeln ju bara stod där utanför bommen på en isfläck. När jag hörde henne berätta så utbrast jag genast "Spelar väl ingen roll var cykeln står, han ska inte röra den oavsett", men min fru blev i stunden lätt förvånad och började istället argumentera att hon ställt den innanför bommen vid fönstret, men pojken var envis. Innan han lämnar tillbaka cykeln och släntrar bort säger han "Just det, jag sänkte sadeln så jag kunde cykla, så du måste höja den igen"

 

Kvar stod min förvånade fru som inte kom sig för att göra annat än att sätta sig på cykeln och cykla till jobbet. Alla vi som hörde historien hade en massa förslag om vad hon borde gjort istället, men det visar bara hur paff och handlingsförlamad man kan bli när någon inte gör alls som man förväntat sig.

 

Lika paff som jag blir ibland vid pokerborden när jag ser vad folk synar med på mina nya jaktmarker. Det har gått bra på sistone, det enda som saknas nu är att Koivu dyker upp och donerar lite av sin bankrulle, han har ju lovat att han skulle hitta dit. trots en jobbig söndag med många märkliga utdragningar så gick det till slut riktigt bra, och onsdagens session får också godkänt.

 

På söndag är det Main Event i fusk-SM, man siktar på rekord, men de har inte direkt skruvat upp temperaturen inför main, det är snarare lite avslaget då det inte händer så mycket, nu sista veckan, de flesta events var avklarade för två veckor sedan. De har tydligen ökat sitt deltagande i alla sidoturneringar utom en, men jag tror de går bet på en ökning vad gäller Main. Men när man ser SM-klar avataren på så många hoppfulla, så inser man att värdet finns där, rekord eller ej.