Utdragning

2013-09-02 @ 19:54:00 | Allmänt
Igår gick det som det brukar, inga jätteframgångar, ganska mycket back. Turneringarna jag spelar är mycket större än tidigare så får räkna med större varians, men det är lite frustrerande. Märker att jag ibland tappar tålamodet efter 4-5h och det är inte en fördel när de flesta turneringarna tar drygt 10h att spela klart till vinst.
 
Fick inte den vila jag behövde inför sittningen heller och ska jag orka spela bra så måste jag se till att få den. Bättre förberedelser nästa vecka, och kanske ska jag koncentrera mig på lite andra turneringar.
 
Även höstsäsongens andra fotbollsmatch slutade med förlust 3-0, tre skadade spelare och inga vinnarskallar på plan då heller. Imorgon blir det träning på de delar som fungerade sämst. Vi har ett par-tre spelare i laget som nästan verkar rädda för bollen och motståndarna när de är på plan. Någon som har bra tips på hur man hjälper dem komma över det?
 
Jag drog som sagt inte ut speciellt mycket under gårdagens turneringar, utan veckans utdragning stod Isidor, ena av min 6-åring Signes nya klasskamrater för.
 
När Signe vaknade i morse klagade hon på en lös tand längst fram där nere, och det var lite problem att tugga i sig knäckemackan. Tydligen så hade Isidor som vana att dra ut sina egna lösa tänder och när han fick höra talas om Signes lösa tand så erbjöd han sig genast att hugga i, men Signe tackade skräckslaget nej.
 
Men Isidor gav sig inte, han tjatade, lovade Signe att det inte skulle göra ont, övertalade så gott han kunde. Jag vet inte hur det gick till men till slut övertygade han Signe att låta honom testa och ryckte snabbt och bestämt ut tanden med fingarna. Och till vår och Signes förvåning hade Isidor sagt sanningen, det hade inte gjort ett dugg ont.
 
Så nu är det åter igen en lite glugg därnere i Signes leende och en tand i ett vattenglas. Och hennes utdragning kommer garanterat att ge lite återbäring i form av en guldtia.
 

Kommentarer
★ donRollo

Tjena Rosjon.
Rädd för bollen? Hmmm... Grundregel nummer ett i det läget är att våga misslyckas. Vågar man misslyckas är man inte rädd för något.
/donRollo

2013-09-02 kl. 22:15:49
http://www.donRollo.se
★ Mackan

Precis som donRollr skriver. Man måste våga och få misslyckas. I ungdomsåren är det viktigt att lära sig förlora också. Jag vet ju inte erat upplägg med matcher/träningar. Men jag skulle låtit dessa grabbar få starta några matcher ge mycket beröm och se vad dom är bra på. Nån ganske är bra på att markera och jobba hårt, lyft fram det.
Allt handlar om självförtroende precis som i pokern. Medgång föder medgång!

Sedan kan de ju faktiskt vara så att dessa killar inte är intresserade av att spela matcher man vill kanske mest träffa kompisar. Det får man ju också respektera.
Ganska simplar råd men så tänker jag.

2013-09-03 kl. 08:03:11
★ rosjon

Ni har säkert rätt, jag har testat att låta de som är mest framåt och tar för sig spela för sig och de som är mer tillbakadragna och "rädda" spela mot varandra, och det går hyfsat, men de faller tillbaka till gamla mönster när jag blandar dem.

Problemet är också att vissa av de andra killarna börjar tröttna på att slå pass som bara sumpas bort, vilket skapar nya konflikter.

2013-09-03 kl. 08:43:03
http://rosjon.blogg.se
★ Söppärj

I de där åldrarna handlar allt om självförtroende. Min son lirade fotboll från 6 till 13 års ålder o det pendlade mellan att han var bäst i laget ena året för att plötsligt nästa år vara sämst o mer eller mindre rädd för att komma nära bollen.

Problemet är ofta att går det sämre för laget under en period går självförtroendet ner för flera spelare vilket är svårt att göra nåt åt.

Som nån skrev är det nog bättre med uppmuntran än att påpeka vad de gör för fel.

2013-09-03 kl. 22:39:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback