Så här säger Dusty i sin bok, ungefär:

Att tre-betta agrressivt kopplas ofta samman med att vara macho. Tanken är att du ska bli svårare att spela mot genom att du hela tiden pressar dina motståndare. Men betyder det verkligen att du blir svårare att möta.

Om någon börjar tre-betta dig så betyder det en av två saker:

Antingen så tycker de att du är vek och kan köra över dig,,om du inte lägger dig så har de fått in mer pengar i potten samtidigt som de tycker de har ett övertag efter floppen.

Eller så betyder det att de tycker att de inte har ett övertag mot dig efter floppen och vill vinna potten innan.

Att spela på detta sätt kallar han lazy-edge-syndrome, d.v.s istället för att se en flopp och utnyttja hela sitt övertag mot motståndaren, speciellt i position, så försöker man utnyttja det lilla övertaget man får med detta spelsättet preflop. Det betyder ofta att man utan att tänka sig för trebettar händer som ofta skulle spela bättre om man faktiskt fick se en flopp.

De händer som dusty menar att man ofta trebettar i onödan är t.ex par i tvåor upp till par i tior, Ess-Dam, Kung-Dam, Knekt-Tio och liknande händer. En kompetent motståndare lägger oftast händer som du dominerar med dessa händer, men de slänger inte de händer som har dig slagen.

Dusty menar vidare att man ska syna istället, då det t.ex. med en hand som Ess-Dam är troligt att din motståndare betalar av alla tre gatorna med Ess-Knekt om det kommer en Ess-hög flopp.

Som jag sagt tidigare varje gång Dusty ger råd så passar de bäst i 6-max cashgame, där man spelar fler händer aggressivare. Själv suger jag verkligen när det kommer till cashgame, så jag ska försöka applicera detta på turneringar.

Tidigt i en turnering reraisar jag väldigt sällan om någon höjt preflop. I stort sett gör jag det endast med JJ+ och AK. Jag gillar att få se en flopp med alla andra händer. Potten är ändå inte speciellt stor så varför riskera en massa på att stjäla en liten pott, när jag kan syna, få se tre kort till, och förhoppningsvis floppa ett monster. Jag föredrar faktiskt att någon höjt innan mig, hellre det än att det bara är en massa limpare. Då gillare jag att syna med många spekulativa händer. Det är ju ändå billigt eftersom det fortfarande är låga mörkar.

Ju längre vi kommer i turneringen, desto oftare väljer jag att reraisa. Framförallt mot en som höjt i sen position och gärna mot en höjning och en syn innan. Jag har som tumregel att aldrig syna en raise med en spekulativ hand om höjningen är större än 10% av min stack (eller hans om han har mindre) och ju närmare höjningen är 10%-gränsen desto mindre spekulativa är händerna jag synar med. Om det är någon som är riktigt tight så reraisar jag bara med riktigt bra händer. Om inte så kan jag reraisa med vilka två kort som helst om jag anser att situationen är rätt. Det är vanligare att de situationerna uppstår precis efter man lämnat de jättelåga mörkarna, vanligtvis samtidigt som man börjar betala ante.

Längre fram i turneringar så är stackstorlekarna helt avgörande om en syn ska vara lönsam. I en normal turnering så försvinner oftast detta alternativ. Finns naturligtvis undantag, men inte många. Det betyder inte att jag reraisar med alla de händerna jag tidigare synade med, mitt handurval är betydligt mer begränsat helt enkelt.

Nu har jag beskrivit min normala taktik eller strategi, min spelidé. Det betyder inte att jag aldrig avviker från den, men om jag gör det finns det oftast en väldigt bra orsak, eller en väldigt dålig orsak;)

Blir man inte väldigt lättläst om man spelar så som jag beskriver? Kanske, på de nivåer jag spelar på så spelar det inte någon större roll. Så mitt råd är, krångla inte till det, fall inte för fancy-play-syndrome, spela som man borde, i de allra flesta fallen. Om du avviker så ska du veta varför. Var medveten om att de flesta av dina motståndare är helt omedvetna om hur du spelar och inkapabla att exploatera det.